Under åren 1970–74 genomförde Sjöhistoriska museet en av sina största
vrakundersökningar någonsin då ett vrak vid den lilla ön Jutholmen, just utanför Dalarö, undersöktes.

Ett fraktfartyg fyllt med tjära och järn var i slutet av 1600-talet på väg tillbaka till Holland med sin last. Vid Dalarö skulle de betala tull, men där sjunker skeppet utanför ön Jutholmen. Så fick det på 1960-talet nyupptäckta vraket sitt namn. Marinarkeologiska undersökningar och bärgade guldringar, fina knappar av mässing, föremål dekorerade med bärnsten, och dyrbart porslin med kinesisk dekor.

När den 95-årige Dalaröbon Oscar Ekblom, på våren 1965, berättade att han i sin ungdom hade hört talas om en fartygskollision i farleden intill den lilla ön Jutholmen, strax utanför Dalarö, blev en grupp dykare genast intresserade. Gruppen skaffade snabbt fram båtar och dykutrustning och gav sig ut för att leta. De började sitt letande utanför den lilla fyren på Jutholmen och efter endast tre lodningar fick de napp. Det fanns spår av svartek på lodet då det kom upp till ytan.

Dykarna tog snabbt på sig sin utrustning och gled ner i det mörka vattnet. När de återvände till ytan kunde de berätta att de hittat ett vrak ett tiotal meter utanför fyren. Efter detta första dyk genomfördes ett flertal dykningar och många föremål bärgades. Bland annat mynt som kunde dateras till 1660–1685.

En första besiktning

Gruppen rapporterade fyndet till Sjöhistoriska museet som gjorde en besiktning på platsen i juli 1966 och konstaterade att det var ett kravellbyggt rundgattat fartyg cirka 25 meter långt, 5,5 meter brett och byggt i ek. Museets dykare kunde även konstatera att skrovet var skört, i synnerhet i den aktre delen. Vid Sjöhistoriska museets undersökning 1970-74 gjordes en noggrann uppmätning av vraket och nästan hela skrovets inre frilades. Ett stort antal fynd och skeppsdetaljer påträffades.

Dessa bärgades, dokumenterades och så småningom konserverades.
Skrovet, som har en trubbig för och en rundgattad akter, är flatbottnad och har skrovsidor som höjer sig cirka 5–6 meter över botten. Fartyget har ursprungligen haft tre master och en del av fockmastens undermast finns bevarad. Den är dock avbruten och lutar kraftigt föröver. En del av bogsprötet finns bevarad. Bogsprötet har varit infäst i ett urtag i förstäven och ser ut att vara avsågat, förmodligen i samband med att man bärgat riggen efter förlisningen.

Identifiering

Med undersökningsresultaten som grund gjorde den finske historikern Christian Ahlström 1974 ett försök att identifiera fartyget. Han utgick från tre viktiga fakta: att fartyget sjunkit år 1700 eller strax därefter, att lasten bestått av järn och tjära men att det även funnits föremål med utländsk proveniens ombord samt att lasten hade bärgats relativt snart efter
förlisningen. Ahlström hittade information i arkiven som berättade om en köpman från Stockholm, Johan Lohe, som år 1700 varit inblandad i ett dykeriföretag i Dalarö. Lohe hade hyrt in en dykare för att bärga från ett fartyg som Lohe var delägare i och som sjunkit vid Dalarö.

Ahlström drog efter arkivgenomgången slutsatsen att det sjunkna fartyget utanför Jutholmen kunde vara det holländska fartyget ”De Vrede van Amsterdam”. Fartyget, som i huvudsak var lastat med stångjärn och ”jernstycken”, hade förlist vid Dalarö i september år 1700 på resa till Amsterdam. Förslaget till identifiering har märkligt nog inte fått genomslag varför vraket vid Jutholmen fortfarande anses oidentifierad.

Visa mer