Den 14 december 1908 är det barlastade ångfartyget Baltic på väg till hemmahamnen på Tjurkö i Karlskrona skärgård efter att ha levererat gat- och kantsten till Stettin i Polen. När Baltic närmar sig de yttre öarna i skärgården är klockan runt sju på morgonen. Vinden är sydlig och sikten är dålig. Plötsligt ser besättningen land på babordssidan och rodret läggs omedelbart om för gir åt styrbord för att om möjligt undvika att gå grund. Men för sent.

Baltic grundstöter strax nordväst om Busören. Fartyget står illa på grundet och hon skadas allt mer under dagen vilket gör att besättningen överger fartyget under eftermiddagen. När det under de följande dagarna blir bättre väder lyckas man, innan hon sjunker, bärga en del inventarier och annat som är lätt åtkomligt på fartyget. När Baltic sjunker är trettio års tjänst vid stenhuggeriet på Tjurkö över.

En ö av sten

Baltic, som byggdes 1872 på varvet i Karlshamn, var ett kompositbygge, det vill säga att hennes skrov var av trä och spanten av järn. Byggnadssättet var troligen ganska vanligt fram till 1850-talet, men försvinner nästan helt under 1860-talet. Under 1870-talet får kompositfartygen åter ett uppsving. Orsaken var den explosionsartade efterfrågan på fartyg. ”Järnskeppsvarven” klarade inte av alla beställningar och även små traditionella ”segelskeppsvarv” började bygga ångfartyg. Varvet i Karlshamn var ett av dessa. 1878 inköptes Baltic till Tjurkö stenhuggeri av ägaren Frans Herrmann Wolff. Under tiden på Tjurkö transporterade fartyget främst gat- och kantsten till hamnar på södra sidan Östersjön.

För transporten av sten anlades utskeppningsbryggor med tillhörande järnvägsspår. Dessutom uppfördes bostadshus, affärer, matställen och ölhallar för arbetarna på ön. Wolffs affärsidé byggde på att sten från Blekinge skulle hitta nya ägare på andra sidan Östersjön. Från stenbrotten på Tjurkö transporterades gat- och kantstenen först med handkraft på rälsbundna lastvagnar till hamnarna på ön där fartygen tog över transporten.

Under ytan

1976 påträffades vraket efter Baltic av sportdykare. Enligt rapporten till Sjöhistoriska museet var skrovet nedbrutet, men ångpannan och tillhörande motor, roder samt brädor fanns kvar på platsen. Hösten 2016 får Statens maritima museer i uppdrag att göra en besiktning av fartygslämningen. Vrakplatsen är lätt att hitta, men trots det svårt att ta sig fram till på grund av alla grynnor i området. Platsen är dessutom utsatt för väder och vind. Under de drygt hundra år som passerat mellan förlisningen och besiktningen har järninfästningar och däcksbalkar i fartyget rostat bort. Skrovet har fallit ut och ligger nu platt på botten. Det som tydligast möter dykarna är ångpannan med maskin som står mitt i vraket och sticker upp tre meter mot ytan. Lite längre bort återfinns även akterstäven med synlig propeller och rodret, som lossnat från fartyget. Troligen skedde detta redan vid förlisningstillfället och påminner om den kraft som utlöstes när Baltic gick på grund.

Byggde Tysklands städer

Baltic är genom sin konstruktion berättelsen om en övergångsperiod i svenskt skeppsbyggeri, men också om otaliga transporter över Östersjön. Baltic är även berättelsen om Tjurkö och om en tid då sten från Karlskronas skärgård bokstavligen byggde Tysklands städer.