Den svenska kulturmiljölagen är den viktigaste lagen för kulturmiljövården. Den kom till på 1600-talet, och är världens äldsta lag för skydd av fornlämningar och föremål som hör till dessa. Lagen gäller även fornlämningar i och i anslutning till vatten.

Kulturmiljölagen säger:

  • Det är viktigt att vi skyddar och vårdar landets kulturmiljö. Ansvaret för att göra det delas av alla
  • Länsstyrelsen har ansvar för kulturminnesvården i länet, och Riksantikvarieämbetet för hela landet
  • Fasta fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider
  • Skeppsvrak räknas som fast fornlämning om skeppet sjönk innan år 1850. Men även vrak efter skepp som sjönk efter det årtalet kan räknas som fast fornlämning om det är särskilt intressant.
  • Det är förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning
  • Kulturmiljölagen skyddar inte bara fornlämningar som man känner till, utan också dem som ännu inte hittats

Sportdykning

Det är i allmänhet tillåtet att dyka på skeppsvrak, man får se men inte röra. Vrak med unikt kulturhistoriskt värde kan beläggas med dykförbud för att minska slitage. Dykfirmor erbjuder sportdykare dykupplevelser vid utsedda vrak.

Bygga i eller i anslutning till vatten

Vid utbyggnad, muddring, brygganläggning, nedläggning av kablar eller dylikt ska länsstyrelsen kontaktas i ett tidigt skede. Det kan bli nödvändigt att göra arkeologiska utredningar eller att vidta särskilda åtgärder som skyddar fornlämningar.