Arkiv hjälper arkeologer

Olika historiska källor är ofta till en stor hjälp i marinarkeologernas arbete. Det kan vara gamla sjökort, texter som beskriver gamla leder där segelfartygen färdades, eller berättelser om förlisningar (skeppsbrott) i böcker och arkiv.

De historiska källorna kan ge ledtrådar till var arkeologerna kan hitta skeppsvrak och andra lämningar. De kan också hjälpa arkeologen att få reda på mer om det de har hittat. Om ett gammalt vrak upptäckts försöker arkeologerna att ta reda på vilket fartyg det är som har sjunkit där. sen, just på den platsen.

I fornlämningsregistret Fornsök kan du hitta information om alla fornlämningar man känner till i Sverige – både de på land och de i vatten. I Fornsök finns också flera tusen uppgifter och bevarade berättelser om fartyg som har förlist.

 

Det som hittas måste konserveras

I kallt och mörkt vatten på Östersjöns havsbotten kan ett föremål bevaras väldigt länge. Men om någon tar upp föremålet till ytan börjar det förstöras ganska snabbt. Det beror på att det syre som finns i luften sätter igång förändringar (kemiska processer) i det material föremålet är gjort av, och gör att svampar, bakterier och andra biologiska organismer börjar bryta ner materialet.

Olika material som legat länge i vattnet kan klara sig olika länge. Och när de tas upp i luften, beter de sig också olika. Trä från ett vrak som har legat länge i vatten blir till exempel väldigt sprött och kan falla sönder när det kommer upp på land och torkar. Det mesta som bärgas från vatten måste därför konserveras (behandlas för att hålla länge) för att inte förstöras.
Konservering av trä som legat länge i vatten är dyrt och tar lång tid. Och när konserveringen är färdig, måste man ha träföremålen i rum eller behållare med speciell temperatur och luftfuktighet för att de inte ska bli förstörda. Så det bästa sättet att bevara gamla vrak och träfynd är att låta dem ligga kvar på havsbotten där de trivs bäst – där det är mörkt, kallt och utan syre.

Side Scan Sonar

Om marinarkeologer ska ta reda på om det finns något intressant som ligger på havs- eller sjöbotten är det vanligt att de använder ett instrument som kallas side-scan sonar. Det är ett slags ekolod. Ekolodet skickar ljudvågor mot botten och visar hur djupt det är och hur botten ser ut.

Ekolodet släpas i vattnet efter en båt över det område som ska undersökas. Ombord på båten kan man via en dator se en skuggor efter ojämnheter på botten. Vrak och andra stora saker som sticker upp syns på bilden. Då kan arkeologerna dyka ner för att ta reda på om det är en arkeologisk lämning.

En liten robot för djupt vatten

Om det som man vill undersöka ligger för djupt för att en dykare ska kunna ta sig ner till platsen kan arkeologerna istället skicka ner en ROV (Remotely operated vehicle). Det är en liten robot som är utrustad med lampa, filmkamera och griparmar. Arkeologerna kan sitta i en båt eller på land och styra den med en styrspak och på en dator titta på bilder som ROV:n skickar upp via en kabel. Enklare arbeten kan göras med hjälp av griparmarna.

Hur gammalt är det?

För att kunna datera fynden, det vill säga få reda på hur gamla fynden är, använder arkeologer flera olika metoder:

Stratigrafi

Om man undersöker en plats där spår av människor samlats under lång tid kan man använda den stratigrafiska metoden. Det betyder att man undersöker platsen genom att gräva sig nedåt och titta på ett lager i taget, lager efter lager. Det som ligger högst upp är yngst och ju längre ner man gräver, ju äldre är lämningarna.

Typologi

Ett annat sätt att bestämma åldern på fynd är att jämföra dem med andra liknande fynd som gjorts tidigare, som man redan vet åldern på. Den metoden kallas för typologisk. På ett vrak kan man exempelvis undersöka hur det är byggt, vilken form det har haft, hur mast och segel sett ut, vilken typ av galjonsfigur den har. Sen kan man jämföra med andra liknande fynd av vrak.

Kol 14

Allt material som någon gång har varit levande – till exempel en bit trä eller ett djurben – kan dateras med hjälp av kol 14-metoden. Då mäts ett slags radioaktivitet som finns i allt levande. Det radioaktiva ämnet försvinner långsamt (bryts ned) när växten eller djuret dör. Resultatet från ett kol 14-prov visar alltså hur länge sen det var trädet eller djuret levde.

Dendrokronologi

En annan metod för att datera trä kallas för dendrokronologi. Då sågar man i träet så att man ser mönstret av årsringarna. Årsringar bildas eftersom trädet växer och blir grövre. De blir olika tjocka, beroende på om det varit varmt eller kallt det året.

Sen jämför man med andra dendro-prover som man vet åldern på. När mönstret av årsringar stämmer exakt med ett daterat prov så kan man säga precis när trädet levde. Ofta kan man också få reda på var trädet växte.

Läs mer om dendrokronologi: